 |
|||
| Magasinet | |||
| Magazine | |||
|
Föreningen Magasinet låg
på Nygatan i en nedlagd skofabrik, Victoria. Tanken var att skapa ett
allaktivitetshus och flera olika verksamheter kom också igång. Tyngdpunkten
kom dock att ligga på musiken och maten, Rockmagasinet och Kärnhuset.
Föreningen Föreningen Magasinet startade sin verksamhet hösten 1980 men historien börjar redan tre år tidigare, nämligen hösten 1977. Inom socialförvaltningen hade man uppmärksammat en ökande ungdomsarbetslöshet och samtidigt en etablering av allt yngre och tyngre narkomaner i Örebro. Frågan var hur man skulle kunna skapa meningsfulla sysselsättningar för ungdomar och att slutligen få dem i arbete. Samtidigt ville man skapa kontakt med etablerade missbrukare för att hjälpa dem tillbaka till ett ”anständigt liv”. I oktober 1977 sjösatte man ”Projekt Wasa”. Projektledare var Olle Bursell som arbetat inom socialtjänsten i Örebro sedan 1975. Kanske skulle man kunna dra paralleller med bärgningen av regalskeppet med samma namn men här avsågs det geografiska område som då kallades ”väster” men idag av någon anledning benämns ”Vasastan”. Projektet hade tre ben. Det första var ”Intensivgruppen” som bestod av tre socialarbetare vilka arbetade direkt med arbetslösa ungdomar i 16-17-års åldern. Den andra, ”Kontaktgruppen” bestod av ungdomar som på ”ett eller annat sätt har erfarenhet av egna missbruksproblem”. En av dessa anställdes redan våren 1977 och hade på kort tid lyckats hjälpa några kamrater ur sitt missbruk. Målsättningen var att medlemmarna i gruppen skulle påverka sina kamrater att komma bort från sin livsstil och skapa nya sociala kontakter. Det tredje benet utgjordes av det som kom att kallas Kärnhuset, ett allaktivitetshus som skulle uppfylla det behov av kreativitet och vilja att själva styra som man uppfattade fanns hos ungdomarna. Under 1977 hade en av ledamöterna i sociala centralnämnden, Börje Persson uppvaktats av Tomas Gustafsson, en av ungdomarna på väster, rörande ett allaktivitetshus eller alternativt Folkets Hus. Börje som var väl insatt i Olle Bursells arbete med ungdomsprojektet hjälpte till att sammanföra denna idé med det pågående projektet. På Vasagatan hade man precis avhyst daghemmet Körsbärsgården från en fastighet som skulle rivas i anslutning till byggandet av den nya genomfartsleden. Eftersom byggnaden redan var i socialförvaltningens ägo kunde man enkelt besluta om att upplåta densamma som lokaler för aktiviteter inom Wasaprojektet.
En styrelse för ”Kärnhuset” bildades av intresserade ungdomar och ur denna utkristalliserades olika intresseområden som utmynnade i olika arbetsgrupper. Trots att socialförvaltningen höll i trådarna valde man att inte ha någon representant i styrelsen. En av de huvudsakliga verksamheterna kom att bli Restaurang Kärnhuset. Några av de drivande hade varit aktiva medlemmar i den förening som bildats för att driva restaurangen Gröda som Föda på Nygatan och som blivit arbetslösa efter konkursen i juli 1976. Att restaurangen redan på ett tidigt stadium ”fungerade” innebar att det fanns en bas för övrig verksamhet. Det startades olika grupper bland annat en gatuteatergrupp och ett incitament till den snickargrupp som senare skulle utgöra en väsentlig del av det kommande Magasinet. Musikverksamheten med både replokaler och konserter var trots allt det som jämsides med restaurangen drog flest besökare. Kärnhusets tillvaro på Vasagatan var närmast en parentes. Efter drygt ett år kom grävskoporna och verksamheterna som hade initierats var hemlösa. Restaurang Kärnhuset var den del av allaktivitetshuset som fortsatt kunde bedriva servering i och med att man flyttade till Huset på Manillagatan där man i begränsad omfattning drev ett kafè och en enklare matservering. I och med det nystartade Wasaprojektet fanns det från kommunens sida en vilja och ekonomisk möjlighet att lösa lokalproblemen för dessa ungdomsgrupper. Centralt i Örebro, på Nygatan, fanns också lämpliga utrymmen i den gamla skofabriken Victoria som sedan några år stått tom. Efter förhandlingar med ägarna, Carlsson & Åqvist, fick Örebro kommun hyra lokalerna för 280 000 kronor per år. Dessutom lade kommunen ner ungefär 1,3 miljoner i upprustning av lokalerna. I maj 1979 var förhandlingarna klara och arbetet kunde börja. Samtidigt som arbetet pågick med att bygga upp en verksamhet omkring Kärnhuset på Vasagatan, arbetade Rockmagasinet på Manillagatan för att hitta en lösning på sina lokalproblem. Sedan flera år tillbaka hade rivningshotet påverkat verksamheten. Av det forna allaktivitetshuset ”Huset” återstod egentligen bara musikverksamheten. Nya lokaler skulle kanske kunna dra igång de insomnade verksamheterna. Kommunens vilja var att härbärgera även Husets verksamheter, egentligen Rockmagasinet, i den nya lokalen på Nygatan. Kommunen
anställde en arbetsledare och ett beredskapsprojekt inrättades för att lösa
personalfrågan vid ombyggnaden av Victoriafabriken. Arbetslaget bestod dels
av beredskapsarbetare och dels av personer ur kontaktgruppen och aktiva från
Kärnhuset. Under ett drygt år arbetade man med att iståndsätta lokalerna.
Först i oktober 1980 kunde Rockmagasinet flytta sin verksamhet från
Manillagatan till Nygatan och restaurang Kärnhuset öppnade i början av
november. I de nya lokalerna hade man också inrättat ett kontor för Kontaktverksamheten. Dessutom var snickeriet under dagtid en verksamhet som hörde till Kontaktverksamheten. Detta innebar att missbrukare och poliser var en del av vardagen i det nya allaktivitetshuset. I synnerhet borde detta ha varit besvärande för Rockmagasinet och det ”gamla Husetfolket” eftersom drogfrihet varit ett honnörsord under nästan tio års verksamhet på Manillagatan. Detta tillsammans med det faktum att grannarna redan efter premiärspelningen med Sky High klagade på störande musik och högljudda ungdomar medförde att föreningen tillsammans med socialförvaltningen anordnade ett möte med grannarna. De boende i kvarteret ansåg sig ha nog med besvär med fritidsgården för döva och en biljardhall som låg i kvarteret. Mötet resulterade i att ljudisoleringen vid fönstren skulle förstärkas och kanske också en ökad förståelse för den verksamhet som skulle komma att bedrivas på Magasinet. Snickerigruppens främsta uppgift var att inreda lokaler för de olika grupper som skulle bildas i detta allaktivitetshus. På papperet fanns förutom snickeriet, Rockmagasinet och restaurang Kärnhuset också film-, hantverks- och teatergrupper. De flesta av de drygt tolv olika grupperna förde en tillfällig tillvaro med få medlemmar och en del grupper kom helt enkelt inte igång på grund av bristande intresse.
Magasinet skulle komma att bli en av de viktigaste musikaliska mötesplatserna genom Örebros musikhistoria men bakom den, för utomstående, bekymmerslösa fasaden pågick från första stund en strid om hur verksamheten skulle styras och fungera. I det första numret av ”Magasinet Magazine” skriver Hans Ernst en ledare där han argumenterar för vikten av att ”visa upp ett solskensansikte utåt”. Han upplevde föreningen som splittrad och att det saknades initiativkraft. Hans Ernst var förvisso en medlem i föreningen men ansvarade inte för någon av de olika arbetsgrupperna. Framför allt var han en av kommunens socialarbetare. En av föreningens målsättningar var att sträva efter självständighet gentemot stat och kommun. Att Hans i detta läge tog på sig att skriva ledaren i föreningens tidning och dessutom mer eller mindre peka ut enskilda föreningsmedlemmar innebar en provokation. I det tredje numret är ”ledåren” utslängd från sitt uppdrag och en ny har tagit vid. När det fjärde numret av föreningstidningen kommer ut i slutet av 1981 börjar man av ledaren förstå konflikten i föreningen. Dels fanns en uttalad aversion gentemot kommunen och därmed Hans Ernst. ”De aktivaste går kanske till en biljardhall om inte Hasse Ernst sprängt den med sitt vassa tungomål”, ”Det är kommunen det är fel på, det är de som har en minutiös bevakning på stället för att hitta något olagligt för att kunna kasta ut oss”. Dels fanns en konflikt med det gamla Husetfolket. I samma ledare skrivs ”i korridorerna talas huset-nostalgi”. Kortfattat kan man konstatera att den del av ideologin som rörde samverkan mellan generationer hade kollapsat. När Huset startade i början av 1970-talet utgjorde både initiativtagare och de som slöt upp, en tämligen homogen grupp. Även om motsatsen ofta hävdades så var det i huvudsak en grupp jämnåriga kulturälskande människor på vänsterkanten som befolkade Huset. Det alternativa bestod ofta i att ge plats åt de som inte dög i det etablerade kulturlivet. De som inte blev antagna till Länets konst, de som inte fick spelningar på Prisma och så vidare. Vid Magasinets tillkomst hade världen förändrats. Nya musikrörelser, nya ideologier, ny ilska mot samhällsapparaten men de som tidigare hade stått för alternativet började nu om än motvilligt att ta plats i etablissemanget. Ett av de återkommande tvisteämnena i föreningen var det så kallade drogproblemet. Föreningen hade en uttalad policy mot droger. Det var ingenting nytt, under Husetepoken fanns samma målsättning. Tanken då var närmast att aktiviteterna i föreningen skulle verka antidrogfrämjande men att ingen skulle ställas utanför. När Rockmagasinet anordnade konserter på Magasinet fanns ett helt annat krav från myndigheternas sida. Man skulle ha vakter som sållade bort berusade och påtända personer så att de över huvud taget inte kom in i lokalerna. Från socialförvaltningens sida såg man allvarligt på att de personer som i veckan uppsökte Kontaktverksamheten för hjälp med sitt drogmissbruk på helgen kunde vandra in ”höga som hus” på en rockkonsert. Från socialförvaltningens sida anlitade man vakter från fritidsgårdarna kontrollerade publikinsläppet vid konserterna. Deras luktande i munnen och frågande om kvällens alkoholintag väckte irritation hos många inte minst hos de i högsta grad vuxna personer som blev avvisade efter att ha tagit en öl till maten. Vid ett stormöte i slutet av 1981 skriver man ”Kontaktföreningens arbete försvåras i hög grad av Rockmagasinets oförmåga att hantera drogfrågan”. Det var onekligen ett stort åtagande från föreningens sida. Det som ingen kommersiell nöjesarrangör klarade av, nyktra tillställningar, var inte bara ett mål utan en förutsättning för att kommunen skulle fortsätta stödja Magasinet. Ett annat av föreningens problem var diversifieringen. Från början välkomnades alla förslag på aktiviteter. Keramik, smide, mekanisk verkstad, matlagning, musik, foto, teater, film, akvarier etc. I princip allt fanns med. Tyvärr fanns inte tillräckligt många medlemmar som kunde befolka alla grupperna. En del kom över huvud taget aldrig igång och de flesta gick på sparlåga. Redan 1982 talas det från flera håll om att dra ner verksamheten. Egentligen var det bara tre grenar som kunde sägas ”rullade på”. Snickeriets öppna kvällsverksamhet, restaurangen och naturligtvis Rockmagasinet. Även kommunen uppfattade föreningens arbete som haltande och labilt. I ett förslag från 1982 ville kommunen mer aktivt gå in verksamheten genom att placera tre socialassistenter och fem syokonsulenter på övervåningen i Victoriahuset. Dessutom ville man ta över caféverksamheten och bedriva den i kommunal regi. Den verksamhet som återstod för föreningen var att bedriva restaurang under dagtid och konserter genom Rockmagasinet på helgerna. Det här var naturligtvis ett scenario som i och för sig inte var oväntat men helt oacceptabelt för den sittande styrelsen. Vid ett stormöte sista oktober 1982 bestämde föreningen att förkasta samtliga kommunens förslag på förändringar av verksamheten. När det slutligen visade sig att kommunen inte var beredd på några som helst kompromisser utan stod fast vid sina krav, avgick styrelsen för föreningen Magasinet. En ny styrelse tillsattes med bland annat en från ingenstans uppdykande Hasse Hjort. Rockmagasinet fortsatte sin verksamhet fram till 1989 då man bytte namn till Kulturhuset. |
|||
