|
En jazzklubb bildas |
|||
| En jazzklubb hade diskuterats i flera år. Redan 1965 kunde man i
tidningen läsa att en del av modsen runt Järntorget hade fått upp
ögonen för annat än popmusik. Det hade också bildats en jazzklubb,
Club Spader som dock var utan lokal. Ordförande Jan-Åke Axelsson såg
gärna att man kunde få använda källaren till Gamla teatern, vilken
hade den rätta känslan. På Prisma hade man försökt anordna
jam-sessions men lade ner verksamheten eftersom "en liten grupp
musiker envist höll sig kvar på estraden och inte släppte upp
andra". Under våren 1968 började man se en ljusning i möjligheterna att hitta en lämplig lokal att härbärgera en jazzklubb. Popklubben Xanadou som huserade i ett rivningshus på Engelbrektsgatan 28, skulle läggas ner och lokalerna blev därmed tillgängliga. En av ägarna till Xanadou var för övrigt finansmannen Björn Savén. 
Midsommardagen 1968 öppnades Power House. Namnet, Power House, kom från en låt med Mose Allison. Under första tiden fungerade låten som signaturmelodi och den fick öppna de flesta av kvällarna. Typsnittet i namnet kom att bestå genom klubbens historia. Med sin vilda västern-stil var det tämligen originellt även för sin tid. Troligen har det sitt ursprung i en Blues Quality-affisch från 1967 där bandnamnet skrevs med just denna stil. Det var för övrigt Ulf Andersson, en av de mest hängivna Power Housemedarbetarna som gjorde schablonerna till Power House-loggan som förekom över dörrarna på de olika spelställena. Initiativtagarna var den då sjuttonåriga duon Mats Örbrink och Sjunne Ferger (1950-2000) Mats allmänt jazzintresserad och Sjunne redan då en namnkunnig trummis i Örebros musikliv. Man hade också lyckats att engagera jazzveteranen Olle Askerlund (1923-1981), även kallad Trombon-Olle. Denne var medlem i Whispering och hade tidigare dragit igång jazzklubbar i Örebro. En annan viktig person var Åse Norlin (1919-1993). Åse var mamma till Sjunne och klubbens alltiallo. Det var Åse som satt vid entrén, Åse som städade lokalerna, Åse som fixade band och så småningom arrangerade festivaler. Ofta var det också hemma hos Åse som banden övernattade vid sina spelningar på Power House. Ambitionen var att hålla en scen för lokala jazzmusiker och att man
en gång i månaden skulle kunna bjuda in gästartister. Det skulle också
spelas skivor, framför allt jazz och blues och då inte singlar utan
LP-skivor med musik som inte spelades i andra sammanhang. Dick Jakobsson
uttrycker för NA " Vi ska försöka göra klubben till ett tillhåll
för musiker och konstnärer men vanliga människor är naturligtvis
också välkomna". En av de konstnärliga pådrivarna var för
övrigt Göran Danielsson. Mats Örbrink berättar för samma tidning en
månad senare att "klubben bildades som motvikt mot popen som bara
är en övergående modenyck. Ungdomen lyssnar allt oftare till mer
avancerad musik". Två dagar i veckan, lördag och söndag höll man
öppet mellan 20:00 och 02:00. Olle Askerlund beskrev klubben som en
"spisarklubb, d v s man sitter och lyssnar på jazz och bluesmusik
men dans förekommer inte i någon större utsträckning".
|
