Recension i NA 1981-02-26 Terje Rypdal
 
Ljudskaparen Terje Rypdal

I Tisdags kväll var jazzklubben Power House fylld av ljud. Till stor del var upphovsmannen av ljuden en viss Terje Rypdal, till en liten del de tre andra i gruppen. Inte så att de andra inte gav ljud ifrån sig, utan att de mer spelade på sina respektive instrument än åstadkom "sounds" med dem. 
Sedan Terje Rypdals grupp startade verkar han själ lagt om koncepten från att vara en gitarrspelare till att numera mer och mer ikläda sig rollen som ljudskapare. Ibland blev ljuden så dominerande att man inte längre hörde något spel bakom dem.
När Terjes grupp var på turné i England för några år sedan slogs engelsmännen med häpnad över hans musik. De tyckte sig höra fjordarnas brus och den norska snålblåsten från Atlanten. Själv log Terje åt liknelserna.
Icke desto mindre fanns fjordarna där i första stycket de spelade. Vackert och i stil med vad man väntar sig av Terje Rypdals grupp.
Men i nästa komposition, en riffbunden rockinspirerad sådan, kastade sig gruppen över havet till New York och Manhattans gator, där Miles Davis slog världen med häpnad över rockinblandingen. Palle Mikkelborg, trumpetare i Terjes kvartett, fullgjorde bilden av Miles 70-tals grupper.
Palle Mikkelborg, ja. Han är en av Nordens, ja, kanske Europas "mesta" musiker. Klassisk kompositör, eftertraktad solist runt Europa, konstnärlig ledare för radioorkestern i Köpenhamn, snart en fullfjädrad dirigent, mycket anlitad arrangör och ledare för Entrence, som snart skall återuppstå igen. En mycket fin musiker - också tillsammans med Terje, naturligtvis.
Men den som drog till sig mest uppmärksamhet var nog På Thowsen bakom trummorna. I och för sig inget ovanligt eftersom han brukar utmärka sig som en otrolig draghjälp i de grupper han medverkar i. Hans säkra och fasta spel, kanske tydligast när han håller ett beattempo är en fröjd för örat även för personer som inte har trummor högst på favoritlistan.
Basisten Sveinung Hovensjö var kanske inte i sitt esse direkt. Men under de långsamma och vackra stämningsmelodierna - när hela gruppen var som bäst - fyllde Sveinung i med lika vackra fraser som gruppen i helhet.
Många av de 150-talet åskådare verkade i alla fall ha det bra.

ARNE MOBÄCK