Kontakt

Örebrofestivalen

Örebrofestivalen var kanske det sidoprojekt inom verksamheten som blev det mest lyckade. Idémässigt var man från början påverkad av de båda Gärdetfesterna som utspelade sig i juni respektive augusti 1970 - Ickekommersiell musik, inget inträde och musikerna fick i bästa fall nöja sig med resersättning.

Musikmässigt var den första Örebrofestivalen dock av ett helt annat slag. Det kommersiella var även här bannlyst men till skillnad från Gärdetfesterna satsade man lite bredare och framför allt fick jazzen ett större utrymme. Den enda musikaliska gemensamma nämnaren var Arbete och fritid.

Den första Örebrofestivalen anordnades i stadsparken söndagen den 6:e september 1970. Man hade engagerat Bruno Wintzell som konferencier vilken istället för blommor, avtackade musikerna med stenar, egenhändigt plockade vid Landsort. För att sätta lite färg på festen hade man också anlitat bland annat Lasse Lundh som ledde en målerihappening på gräsmattan framför scenen.

På scenen fick man se lokala grupper som A Music Band, Childhood wood samt Takt och Ton förstärkt med Reebop Kwaku Baah. Men också Frälsningsarmens brassband. De långväga gästerna var Bernt Rosengren, Ove Johanssons sextett och Arbete och Fritid.

Trots den sena tiden på året blev festivalen lyckad. Det var uppehåll under hela dagen trots en mulen inledning och antalet besökande översteg 5000 enligt Åse Norlin. Dessutom hade man lyckats marknadsföra festivalen även utanför Örebro-området och besökande kom från hela mellansverige. Förutom Power House stod också Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och Örebro Kuriren som arrangörer. Redan samma dag bestämde man att detta skulle upprepas nästa år.

"Hemmafru ordnar med tidernas musikfest" löd rubriken i NA den 17 juni 1971. Naturligtvis var det Åse som avsågs. Allt sedan starten av Power House 1968 hade hon varit med. Hon satt i kassan, hon höll ett vakande öga över ungdomarna, städade, ringde och fixade band och skötte i stort sett allt vad sysslor hette. Hon var mamma till Sjunne Ferger men också jazzmamma för hela Örebro och det var ofta hemma hos henne som de gästande musikerna fick bo. Nu hade hon tillsammans med Johnny Gustafsson arbetat fram den andra Örebrofestivalen. I tre dagar skulle Örebroare och tillresta få njuta av musik. Som en del av marknadsföringen hade de båda åkt upp till Gärdetfesten för att dela ut reklamlappar och locka publik till Örebro. Åse ansåg att man hade lyckats engagera bättre musiker än på Gärdet. "Visst fanns det bra grupper även där men mycket var skräp" uttryckte hon.

Tredagarsprogrammet gick av stapeln fredagen den 18 juni på konserthuset. Första kvällen i huvudsak jazzmusik med artister som Lasse Gullin och Gunnar Lindgren. På lördagen gästades konserthuset av grupper som Fläsket brinner, Nature, Gudibrallan och Takt och ton. Konserthuset uppläts gratis men för att få in en del intäkter togs en entré på 15 kronor för dessa båda dagar. Söndagens musikfest som var förlagd till Sommarro strax utanför stadskärnan var liksom året innan ett gratisarrangemang. Flera av grupperna från konserthus-spelningarna medverkade även på söndagen. Man förstärkte också med band som Kjells verkstad, Puss och Kram och Björn Erikssons storband. Dessutom Vintergatan från Eskilstuna och Spelmanslaget.

Söndagsvädret var utmärkt, strålande sol och varmt. Till Sommarro sökte sig ungdomar, familjer och äldre. Man hade också lyckats locka en del stockholmare till festivalen och det hela blev en ännu större succé än höstens musikfest i stadsparken. Denna gång med över 6000 besökare. Samarbetspartner detta år var Nerikes Allehanda.

Musikfesten hade redan efter två gånger blivit en tradition. Självklart anordnades ännu en Örebrofestival 1972. Den här gången samarbetade man med kulturnämnden och Brunnsparken där hela festivalen skulle hållas. Liksom året innan satsade man på ett tredagars arrangemang med entré de båda första och en gratiskonsert i det gröna på söndagen. Nytt för året var två scener så att banden snabbare skulle kunna avlösa varandra. Fredagen och lördagen höll man till i Brunnsparkens teater. Liksom åren innan bestod musiken av en blandning av jazz, pop, lokalt och nationellt. Dessutom fick man på söndagen se en jugoslavisk dansgrupp och en barnteater med Peter Flack. Antalet besökare var något lägre än tidigare, cirka 4000 kom till Brunnsparken. Möjligen hade inramningen en negativ effekt på besöksfrekvensen. Mats Ronander som spelade med Nature och Pugh Rogefeldt tyckte inte om folkparksatmosfären "allt är juste men ändå ser man vakter överallt". Pugh var negativ till idén med gratiskonserter "det har gått nån knasig idealitet i de här arrangemangen" sade han och menade att en tia kunde väl ändå besökarna betala.

Folkparksledningen var i alla fall nöjda med publiken " Verkligt trevliga och resonabla unga människor" uttryckte parkchefen Bengt Goudé. Av de övernattande besökarna sov en del i Teaterskogen men de flesta hade sökt sig till Gustavsvik en dryg kilometer från parken.

1973 lyckades man toppa festivalen med en utländsk jazzmusiker Ben Webster. För övrigt mixade man som tidigare med folkmusik, jazz och pop. Det enda molnet på festivalhimlen var Whisperings avhopp. En kontrovers hade uppstått mellan Power House ordförande Jan Ström och Whisperings Olle Söderlund. Ströms recension av ett Whisperingframträdande föll inte i god jord vilket medförde ett ordkrig i NA och avhopp från festivalen.

Efter kritiken mot Brunnsparken som festplats återinförde man den gamla ordningen. Konserthuset och Sommarro var scenerna detta år. Däremot nöjde man sig med två dagar, lördag på konserthuset och söndag i Sommarro. Liksom tidigare fick man betala inträde i konserthuset medan utomhusfestivalen var gratis. Cirka 400 besökare kunde räknas in på konserthuset under fredagen. Förutom Ben Webster spelade bland annat Exit och Mikael Ramel. Söndagsfestivalen stod Power House ensam för. Åse berättar att hon för enkelhetens skull gärna hade varit kvar i Brunnsparken men att "ungdomarna känner sig friare i Sommarro". I vanlig ordning räknade hon ungefär 5000 besökare denna soliga och vackra dag. Nerikes Allehanda nämner ett par tusen men någon egentlig räkning skedde varken detta år eller tidigare.

Året därpå upprepade man samma koncept. Konserthuset respektive Sommarro var lokalerna för Örebrofestivalen. Årets stjärna var Janne Schaffer. För övrigt var möjligen 1974 års festival den mest omväxlande musikaliskt. Inom jazzgenren allt från popjazz och bebop till swingjazz från Whisperings storband vilka nu grävt ner stridsyxan och medverkade. Det bjöds även på indisk musik, blues, folkmusik och country. Dessutom pop från både Kebnekajse och lokala band som Nålåtråd, Intermezzo och Forum. Vädret var åter igen fantastiskt och under söndagen hade några tusen letat sig ut till Sommarro. Samma dag spelade Björn Borg tennisfinal i "franska öppna" och möjligen medförde detta ett färre antal besökare. Trots medhavda matsäckar kunde krögaren vid Sommarro ändå räkna med en ökad försäljning av korv, glass och dricka under festivaldagen. Detta år fick man konkurrens av "Magic Land Kök" som på marken tillagade biodynamisk mat.

Om festivalen 1974 präglades av mångfald måste motsatsen sägas om Örebrofestivalen 1975. Med några undantag var det huvudsakligen jazzbaserade band som spelade. Huvudnumren var Billy Cobham samt de norska musikerna Arild Andersen och Björn Alke. Medarrangör detta år var Sveriges Radio som också spelade in konserterna. De sändes redan i augusti i Tonkraft med fyra program. Lördagens konsert flyttades till Club 700 men annars var det Sommarro som var söndagens scen. Detta år drog kulturnämnden det tyngsta lasset vid genomförandet men året därpå 1976 nöjde man sig med att lämna ett bidrag på 14 000 kronor och överlät förberedelserna helt och hållet till Power House. Ytterligare ett bidrag från Sveriges Radio på 9000 kronor gjorde det möjligt att genomföra arrangemanget. Även detta år valde man Club 700 som inomhusscen vilket visade sig vara ett lyckodrag. För första gången under festivalens sexåriga historia regnade det nämligen under söndagen. Publiken fick ta med sina filtar och picnic-korgar och flytta in under tak. Självklart uteblev festivalkänslan även om musikutbudet var väl så bra som tidigare år. En nyhet för året var att man inbegrep improvisationsskolan i festivalen. På fredagen var det kursavslutning på Hjalmar Bergmanteaterns café. Huvudartist på lördagen var pianisten Cecil Taylor. Söndagen bjöd på ett genremässigt lite mer varierat utbud än året innan med bland annat grupper som Full hand och Nordpilen.

För första gången redovisade man nu en besvärande förlust på cirka 15 000 kronor. Trots detta hade man ambitionen att återkomma med en ny festival 1977. Örebrofestivalen kom att fortgå i ytterligare några år, med ständigt  ökande förluster. Sista året, 1983 spelade Ebogo Kids, Nisse Karlssons kvartett och Mönsterås bluesband på Power House första dagen. Andra dagen i Brunnsparken uppträdde Round midnight rythm & blues band, Tri Colori och LIX.