Kontakt

Jazzkonflikter   

Olle Askerlund klev av arbetet med Power House på ett tidigt stadium. Man kan förmoda att orsaken i huvudsak var den generationsklyfta som rådde mellan denne nästan femtioårige man och de sjuttonåriga ynglingarna. Men den var säkert också betingad av den musikaliska klyfta som fanns. Olle företrädde storbandsjazzen och de andra den nya experimentella jazzen. Det var den senare som hade anhängare i klubbens styrelse och om man ser till antalet spelningar var storbandsinslagen försvinnande litet och i huvudsak förlagda till Örebrofestivalen och de olika evenemangen på konserthuset.

I november 1972 bildade Kjell Ringström (Kjells verkstad) och Björn Eriksson (Björn Erikssons storband) en lokalavdelning av Föreningen Sveriges Jazzmusiker. Syftet var att skapa bättre möjligheter för jazzmusiker att komma ut och spela samt att vara rådgivande till kulturnämnden. Man ville också "slå ett slag för de äldre jazzälskarna" det vill säga de som gillade swing och storbandsmusik. En replokal för storbanden stod också på föreningens önskelista, på Power House var det "upptaget jämt". I stället för att förlita sig på Power House som enda spelställe kontaktade man bland annat Prisma som i sitt breda musikaliska utbud även införlivade storbandsjazzen.

Man hade inom Power House faktiskt en elitistisk syn på musik. Den improviserade och experimentella musiken föredrogs framför gamla jazzstandards. Den förra kallades icke-kommersiell jämfört med den senare. Distinktionen kan tyckas väl petig i synnerhet då de kommersiella förutsättningarna för storbandsmusiken säkert var lika begränsade som för improvisationsmusiken.

Inför Örebrofestivalen 1973 hade osämjan mellan Power House och storbanden eskalerat. Whispering hoppade av festivalen efter ett meningsutbyte i Nerikes Allehanda. Janne Ström, ordförande i Power House hade i en recension av en konsert med Björn Erikssons storband bland annat skrivit att musikerna "på kommando stod och blåste bort några takter". Men framför allt ondgjorde han sig över kostnaden för denna konsert. Olle Söderlund i Whispering reagerade starkt på artikeln och skrev ett inlägg i NA vilket gav Janne Ström tillfälle att öppet diskutera den osämja som rådde i Örebros jazzliv.

Orsaken var egentligen en oenighet om hur den kommunala jazzpotten skulle användas. Både Power House och FSJ var rådgivande då kulturnämnden skulle anslå pengar till jazzmusiken. Fördelningen mellan platserna i kulturnämndens jazzgrupp kan i efterhand kännas lite snedfördelad. Medlemmarna var Karl Friman, kulturnämnden, Björn Eriksson, FSJ och musikerförbundet, Olle Söderlund, musikerförbundet, Kjell Ringström, FSJ och slutligen Åse Norlin, Power House. Det var sålunda inte någon större konst att rösta bort de intentioner Power House hade för ortens musikliv. Janne Ström menade att man i huvudsak skapat konserter som fungerat som nödhjälpsarbeten och en kommunal serviceinrättning åt missgynnade musikminoriteter. I stället borde man satsa på färre konserter men med världsnamn som huvudnummer och där amatörgrupper i samband med detta kunde få spelningar med ett "hyfsat" gage. Allt för att öka intresset för jazzmusiken. Som en av de mest initierade skivförsäljarna i Örebro kunde Janne också berätta om det generellt starkt ökade intresset för jazzmusik som inträtt efter Herbie Hancocks konsert året innan.

I oktober 1973 berättas i tidningen att FSJ har planer på att starta en ny jazzklubb. Framför allt ville man lösa frågan om repetitionslokaler men även en jazzklubb skulle inrymmas. Fortfarande i juni 1974 berättas att förhållandet mellan Föreningen Sveriges Jazzmusiker och Power House snarare präglas av konkurrens och motsättningar än av samarbete. En viss form av samarbete infann sig vid Barney Kessels besök i Örebro i oktober 1974. Det inleddes med ett gitarrsymposium i FSJ:s lokal på Hjalmar Bergmans väg 50. Därefter uppträdde Kessel på konserthuset för att sluta kvällen på Power House.

Whispering var med på Örebrofestivalen 1974 och samma år spelade Kjells verkstad på Power House. De närmaste åren därefter förekommer inget av banden vid Power House-arrangemangen och man kan misstänka att man åtminstone inte musikaliskt nått en försoning.