Kontakt
 

Musiken   

       
    Det som troligen blev klubbens första jazzgig var Don Cherrys besök i slutet av juli 1968. Den free-form jazz som blev resultat av giget kom möjligen att prägla utbudet de närmaste åren. På väg till jazzfestivalen i Molde gjorde Don Cherry ett uppehåll i Örebro. Mats Strömberg, Sjunne Ferger och Pär-David Johnsson, alla från Blues Quality var tillfrågade om de vill jamma med honom. Mats som hade Don Cherry hemma i skivbacken kände sig inte riktigt bekväm och tackade nej till en spelning med idolen. De andra hoppade däremot på tåget och för Sjunnes del var detta möjligen hans definitiva insteg i jazzvärlden.

En av de grundläggande ideérna med Power House var att ge utrymme för den icke-kommersiella musiken.  Det resulterade ibland i "svåra" konserter men lika ofta i konserter med band som var tämligen lättlyssnade men omöjliga för de normala skivbolagen att hantera. På många sätt låg Power House i framkanten när det gällde att ge utrymme åt den progressiva musiken. Detta gällde i första hand jazzscenen men även annan musik. Blues Quality var 1968 ett band som inte bara spelade traditionell blues. Man skrev också egna låtar där texterna stundtals hade politiska förtecken. När Power House "moderniserade" musikutbudet i samband med flytten till Köpmangatan var det grupper som skulle bli proggmusikens förelöpare som gästade klubben. Arbete och Fritid, Träd, gräs och stenar samt Fläsket brinner var några av dessa.

Tyvärr hade man i klubben också den inställningen till de musiker som spelade, att de ibland fick nöja sig med ett gage anpassat till mängden publik. Ofta fick grupperna spela på provision på publikintäkterna. Det kunde också prutas rejält om publiken uteblev vid en spelning. Ett annat sätt att minska gagerna var att husera de gästande musikerna hemma hos Åsa och Sjunne på Apelvägen 91 och senare i villan i Lundby.
Erik Dahlbäck i Fläsket brinner berättar att gaget vid ett tillfälle smögs över mot ett löfte att inte berätta för andra musiker hur mycket det var eftersom Fläsket då hade fått mer än de andra. I själva verket visade det sig att det var Fläsket som dragit det kortaste strået och fått minst pengar.

Att man trots detta lyckades engagera flera av de större jazznamnen berodde på det goda rykte klubben hade
i jazzvärlden samt att det över huvud taget gavs tillfälle till klubbspelningar i en musikvärld som mer och mer inriktades på popmusik framförd i konserthus och idrottshallar. Många av banden återkom frekvent. En av de absolut flitigaste musikerna var Bernt Rosengren med minst 13 spelningar mellan 1968 och 1976. En annan ofta återkommande grupp var Fläsket brinner. Alla arrangemang genomfördes inte i den egna lokalen. Örebrofestivalen försiggick både i konserthuset, Club 700 och Sommarro. De större artisterna kostade pengar och drog naturligtvis mer folk än vad Power House egen lokal kunde ta emot. I samband med att klubben beviljades kommunala bidrag började också ett aktivt samarbete med Kulturnämnden för att genomföra gemensamma konserter. En av de mest lyckade av dessa var Herbie Hancock-konserten 1972. Vid andra tillfällen löste man problemet med de begränsade lokalerna genom att låta banden spela flera dagar i rad. När Art Ensemble of Chicago besökte klubben i oktober 1970 spelade man inte bara fredag, lördag utan även på söndagen.