Kontakt

Köpmangatan 4   

I april 1970 invigdes den nya lokalen på Köpmangatan. Renoveringen av källarlokalen hade skötts av medlemmarna. Veckan innnan invigningen testades akustiken i den 300 kvadratmeter stora lokalen. Sjunne tyckte den var usel och Åse bad då "Fixaren" att ordna en heltäckningsmatta för att dämpa ljudet. Några dagar senare stod en lastbil utanför med mattan. Det är fortfarande inte känt varifrån den kom eller hur den betalades. Den huvudsakliga färgen på väggarna var mörkt röd. På väggen bakom scenen gick grova avloppsstammar. Annmarie, en av  medlemmarna berättar att hon efter att ha lagt ner all fritid på att måla och städa inte fick komma in premiärkvällen eftersom Åse visste att hon inte hade åldern inne. Man hade höjt medlemsåldern till arton år. Förhoppningarna på det kommande arbetet i de nya lokalerna var mycket positiva. Sjunne berättar i en intervju om planerna på samarbete med skådespelare och bildskapare för att skapa en blandning av uttrycksformer i stället för att jobba åtskilda.

Problemet med denna lokal var att den till skillnad mot den förra hade hyresgäster som grannar. Visserligen bara två men dessa var allt annat än nöjda med att få en jazz- och bluesklubb som granne. Åse Norlin lovade i tidningen att om det händelsevis skulle bli stökigt i omgivningen, skulle hon själv gå ut och prata med ungdomarna. Självfallet blev det stökigt. Grannarna klagade och redan tidigt stod det klart att detta inte var en lokal man kunde planera en musikalisk framtid i.

Att vidmakthålla den exklusiva jazzlinje klubben hade slagit in på från början blev på sikt omöjligt. Medelåldern på de nära tusen medlemmarna var cirka 20 år. Det svenska musiklivet hade tagit sina första stapplande steg in i det som skulle komma att betecknas som proggvågen. Av de lokala band som fick möjlighet att spela på klubben hade många snarare sina rötter i folkmusik och bluesrock än i renodlad jazz. Dessutom drog Bernt Rosengren och liknande band sällan ens femtio åskådare. Det är därför inte förvånande att en av dåtidens "flummigaste" grupper, Träd, gräs och stenar, var det band som fick äran att premiärspela. Mats Örbrink skriver i en recension att det var medlemmarnas önskemål. På många sätt var detta jazzens motpol. Ekvilibrismen byttes mot ett meditativt suggestivt tunggung och detta inför en fullsatt lokal. Det lokala inslaget denna kväll bestod av Childhood wood.

Tiden på Köpmangatan präglades av klagomål från grannarna och en väntan på den nya lokal som hade utlovats i landstingets gamla lokaler vid Hamnplan. På grund av klagomålen drog man ner öppethållandet från tre till en dag i veckan. Det blev dessutom nästan omöjligt att boka band eftersom verksamheten var så osäker. Ordföranden Janne Ström berättar dock i april 1971 att klubben har en bra ekonomi och planer på att köpa in instrument som skulle kunna användas för musikaliska övningar av klubbmedlemmarna. Han nämner även planerna på en musikalisk kursverksamhet.  Under hösten 1971 finns inte några spelningar omnämnda i tidningarna och troligen förekom inte heller någon verksamhet under denna tid.