Kontakt

 

En jazzklubb bildas   

       
    En jazzklubb hade diskuterats i flera år. Redan 1965 kunde man i tidningen läsa att en del av modsen runt Järntorget hade fått upp ögonen för annat än popmusik. Det hade också bildats en jazzklubb, Club Spader som dock var utan lokal. Ordförande Jan-Åke Axelsson såg gärna att man kunde få använda källaren till Gamla teatern, vilken hade den rätta känslan. På Prisma hade man försökt anordna jam-sessions men lade ner verksamheten eftersom "en liten grupp musiker envist höll sig kvar på estraden och inte släppte  upp andra".  

Under våren 1968 började man se en ljusning i möjligheterna att hitta en lämplig lokal att härbärgera en jazzklubb. Popklubben Xanadou som huserade i ett rivningshus på Engelbrektsgatan 28, skulle läggas ner och lokalerna blev därmed tillgängliga. En av ägarna till Xanadou var för övrigt finansmannen Björn Savén.

Midsommardagen 1968 öppnades Power House. Namnet, Power House, kom från en låt med Mose Allison. Under första tiden fungerade låten som signaturmelodi och den fick öppna de flesta av kvällarna. Typsnittet  i namnet  kom att bestå genom klubbens historia. Med sin vilda västern-stil var det tämligen originellt även för sin tid. Troligen har det sitt ursprung i en Blues Quality-affisch från 1967 där bandnamnet skrevs med just denna stil. Det var för övrigt Ulf Andersson, en av de mest hängivna Power Housemedarbetarna som gjorde schablonerna till Power House-loggan som förekom över dörrarna på de olika spelställena.

Initiativtagarna var den då sjuttonåriga duon Mats Örbrink och Sjunne Ferger (1950-2000) Mats allmänt jazzintresserad och Sjunne redan då en namnkunnig trummis i Örebros musikliv. Man hade också lyckats att engagera jazzveteranen Olle Askerlund (1923-1981), även kallad Trombon-Olle. Denne var medlem i Whispering och hade tidigare dragit igång jazzklubbar i Örebro. En annan viktig person var Åse Norlin (1919-1993). Åse var mamma till Sjunne och klubbens alltiallo. Det var Åse som satt vid entrén, Åse som städade lokalerna,  Åse som fixade band och så småningom arrangerade festivaler. Ofta var det också hemma hos Åse som banden övernattade vid sina spelningar på Power House.

Ambitionen var att hålla en scen för lokala jazzmusiker och att man en gång i månaden skulle kunna bjuda in gästartister. Det skulle också spelas skivor, framför allt jazz och blues och då inte singlar utan LP-skivor med musik som inte spelades i andra sammanhang. Dick Jakobsson uttrycker för NA " Vi ska försöka göra klubben till ett tillhåll för musiker och konstnärer men vanliga människor är naturligtvis också välkomna". En av de konstnärliga pådrivarna var för övrigt Göran Danielsson. Mats Örbrink berättar för samma tidning en månad senare att "klubben bildades som motvikt mot popen som bara är en övergående modenyck. Ungdomen lyssnar allt oftare till mer avancerad musik". Två dagar i veckan, lördag och söndag höll man öppet mellan 20:00 och 02:00. Olle Askerlund beskrev klubben som en "spisarklubb, d v s man sitter och lyssnar på jazz och bluesmusik men dans förekommer inte i någon större utsträckning".
Medlemsavgiften sattes till tio kronor, en summa som inte förändrades de närmaste åtta åren. Inträdet till de olika arrangemangen växlade mellan fem och tio kronor . Åldersgränsen var sjutton år, det vill säga grundarnas egen ålder. Det var dock inte ovanligt att också högstadieelever besökte klubben. Den första styrelsen bestod av, Olle Askerlund, ordförande, Sjunne Ferger, klubbmästare samt Mats Örbrink och Peter Brännstedt.