|
Jazzklubbar före Power House |
|||
| Ända sedan 1930-talet har flera både
kortvariga och mer långvariga jazzklubbar huserat i Örebro. Den första
var Syncopation club som bildades 1936 och var aktiv fram till 1939. En av
initiativtagarna var förmodligen Knut Borg, fotograf och dessutom musiker
i Whisperings. Basin street club bildades 1945 av några andra Whisperingmedlemmar däribland Olle Askerlund, eller Trombon-Olle som han oftast kallades. Klubben höll till på IOGT-konditoriet på Fredsgatan 18. År 1950 hade man äran att få vara värd för en jazzkongress med deltagare från de nordiska länderna. Man ordnade tämligen regelbundet offentlig dans på onsdagarna och då och då jazzkonserter på konserthuset. Klubben upplöstes 1952.  Olle Askerlund var också initiativtagare till Birdland club. Denna bildades i samband med en danskväll i Almby Folkets hus 1954. Hösten 1955 fick man klubblokal i källaren till Gamla teatern. Flera i den svenska jazzeliten spelade på klubben. Bland andra Arne Domnerus, Simon Brehm och Ernie Englund men också internationella storheter som Lionel Hampton. Den senare spelade 1956 på Idrottshuset inför 3000 åskådare. Klubben existerade i cirka fyra år. Ytterligare en Cyncopation club startade i februari 1956. Även denna på initiativ av Olle Askerlund. Det fanns med andra ord under denna tid två jazzklubbar i staden. Man hade cirka 300 medlemmar och anordnade under det år klubben existerade tre jamsessionaftnar. Jan-Åke Axelsson var 1965 ordförande i Club Spader, en jazzklubb som saknade spellokal. Intresset för jazz var trots popmusikens stora genombrott fortsatt stort. Flera av de äldre mods som frekventerade kvarteren runt Järntorget ansåg att popen var en övergående trend och att blues och jazz var den musik som intresserade dem mest. Jazzen hade börjat få en intellektuell status och var i konstnärskretsar en musikform som på alla sätt var "rätt". En av ivrarna var konstnären Göran Danielsson. I samband med en utställning på länsmuseet hösten 1964 anordnades en jamsession. Jamsessions var också något som anordnades på måndagskvällarna på Prisma. Dessa lades dock ner efter ett tag eftersom "en liten grupp musiker envist höll sig kvar på estraden och inte släppte upp andra" som dåvarande Prismachefen Ingvar Bojvall uttryckte det.
|
